Hej vänner nu har jag flyttat till Nattstad, hoppas vi syns där! <3

"Kod för att importera min blogg till Nattstad: 9140529639"

Tjeeenare!

Jag har ju tidigare snackat om mitt hörselproblem och hur det har kommit p.g.a cellgifterna. Cellgifterna dödar cancerceller men kan också döda och skada andra celler i kroppen, tex. hörselcellerna. Därför måste jag i flera flera år framöver kolla mitt hjärta och njurar o.s.v En annan sak som kan skadas är äggstockarna, vissa av cancerpatienterna har blivit infertila efter behandling. Detta har jag och mina föräldrar också oroat oss lite för, för självklart vill man ha den möjligheten. Men vi tror att mina har klarat sig för jag fick min mens i den åldern man brukar få den, det är ett tecken på att de har klarat sig. Så det är tur det!

Självklart så oroar jag mig då och då för följdsjukdomarna som kan uppstå, men inte särskilt ofta. Jag har en känsla inom mig att cancern och all den skada den kan ge fysiskt är färdig med mig. Men om det uppkommer så tar jag det då...det är ingen anledning att oroa sig nu.

Det var det jag hade  att säga idag: Snackade med mina föräldrar om det för några dagar sedan för att jag inte riktigt visste om jag kommer kunna få barn i framtiden eller inte, hur cellgifterna har påverkat de kvinnligadelarna. Men nu vet jag att det nog kommer gå när det väl är dags för det, men det ligger väääääldigt långt fram.

Har'e gött, hör av mig snart igen!

Hello, kör på två inlägg idag...har sådana skuldkänslor för att jag skriver så sällan, men gör det så ofta jag kan.

För någon vecka sedan kom jag på något som jag aldrig har tänkt på förut, det var hur jag formar mina kompisar. 

   Jag har nästan alltid protesen på mig i skolan och där pratar jag fritt med mina kompisar om den, som om det vore den mesta naturliga saken i världen. Mina närmsta klasskompisar (Anna, Amanda och Karin- I love you, guys!) har verkligen hamnat i "protes-flowet". Ett exempel på detta är om jag stannar i korridorrern på väg till någon lektionssal och suckar, då kan någon av dem säga "Skaver benet eller?" och jag säger att det gör det, kan någon annan av dem säga " Men ska du inte gå och fixa till det på toan?". De vet exakt vad jag brukar göra när det skaver och så, när jag insåg detta kom jag på mig själv att:

1. jag kanske tjötar för mycket om mitt ben 

2. vad mycket mina kompisar kan om mitt lilla "skaveri"

Jag tycker att det är grymt skönt att jag kan säga om benet skaver eller så, och jag tror att de känner sig bekväma med det också och känner att de kan fråga om de undrar något. Och det är inte bara med dem jag är så öppen med det, jag kan berätta " En gång när jag cyklade så ramlade mitt ben av..."- historier (Vilket faktiskt har hänt på riktig) till nästan vem som helst. Jag är väldigt bekväm med den jag är och kan liksom bjuda på mitt lilla "handikapp". Jo, på tal om det. Jag har länge velat ha en T-shirt med ett tryck på, detta trycket ska lyda :

"Watch out!

One-legged woman coming through"

Som ett kul skämt liksom, och för några veckor sedan gjorde jag en sådan tröja på ett seminarie och jag är grymtnöjd med den!

Bye!

Hallå! Hoppas allt är bra med er <3

   Igår när jag inte kunde sova, för att jag hade sådan mensvärk, låg jag och tänkte på en sak som jag så gärna vill göra.

Jag vill åka tillbaka till Drottning Silvias, för en slags rehabilitering. Jag har inte varit där sedan år 2007, eller jo men bara en kort stund då jag nästan inte hann tänka något, för att jag mår illa så fort jag bara tänker på det där sjukhuset. Jag har länge velat åka dit men har inte haft tid eller ork. Anledningen till varför jag vill åka dit är för att jag vill ordna olösta saker, samt inte ha det som ett hinder i mitt liv.

   Min underbara lekterapeut Cissi, som jobbade på Shalgrenska, har börjt jobba på Silvias istället och jag vill så gärna träffa henne igen, hon har betytt HUR MYCKET SOM HELST för mig och min familj. En annan person som jag jättegärna vill träffa är sårsköterskan Anki, efter min blodpropp fick ju jag hur äckliga sår som helst och dem kom hon och la om varenda dag. Vi fick en grymt bra relation och det jättelänge sedan som jag tänkte på henne, när jag låg där och tänkte på Anki räknade jag ut att vi inte hade träffats på 7 år! Tänk om hon inte skulle kunna känna igen mig, jag har ju förändrats en hel del på 7 år. Jag började faktiskt må dåligt över att det hade varit så länge sedan sist, detta med att undvika Silvias tog mer på mig än vad jag hade annat. Jag ville bara åka dit direkt men det kan jag ju inte, man jag ska göra det.

   Jag tänkte att det måste ju vara en vardag eftersom Cissi och Anki måste jobba, så därför bör jag ta det på ett lov- jullovet förhoppningsvis. DÅ, när jag är där, ska jag verkligen tillåta mig själv att gå igenom alla mina känslor, gå in på avdelningen där jag låg och bara gå runt och minnas. NU är jag redo för att ta det här steget. Men jag kommer inte klara det själv, jag behöver ha med mig någon. Först tänkte jag att jag skulle kolla med mamma o pappa men det ångrade jag fort, de har själva en känslomässig koppling dit och jag vill inte att de ska vara känslomässiga. Jag behöver någon som inte har någon koppling dit och kan vara saklig men ändå trösta mig och stödja mig, jag tror faktiskt jag vet vem jag ska fråga. Min bästa kompis Linda. Men då tänker jag också att vi kan ju ha lite kul medns vi ändå är i Göteborg, kanske både fika och äta lunch på stan samt åka till Ikea ( har hittat en fettfin byrå jag vill ha där!).

   Jag blir alldelles pirrig (och illamående) när jag pratar om det och jag vill verkligen göra det nuuuu, men det gör inte. Hoppas bara Linda kan och vill på jullovet.

Kram!

Hallåhallå! Idag blir'e två inlägg :)

För lite mer än en vecka sedan var jag i en mataffär som ligger nära där jag bor, jag hoppade på kryckorna och hade inte "benet" på mig. När jag gick ut ur affären gick jag bakom en man, han kollade sig bakom axeln och såg på mig, tog tillbaka huvudet och sedan vände han sig om mot mig igen. Då sa han helt plötsligt:

- Jag har likadant som du.

Jag fattade dirket vad han menade, inte för att han gick konstigt eller så, för att jag fick en särskilt känsla i kroppen. Trots att jag fattade vad han menade blev jag chokad för det är inte alls ofta jag träffar på andra "en-beningar", särskilt inte en vanlig helg i en mataffär.
Jag svarade honom ungefär "Jasså du. Det märks inte"

Han började berätta vad han hade råkat ut för, en bilolycka för 15 år sedan...tror jag..., och jag berättade vad som hade hänt med mig.

Vi fick en väldigt bra kontakt och stod o pratade en lång stund. När man träffar på en annan "en-bening" så har man som ett osynligt band mellan sig på något sett, jag blev så otroligt glad när jag hade fått träffa den mannen. Livet som "en-bening" kan faktiskt vara ganska ensamt, trots att man har en fantastisk familj och underbara vänner, för ingen annan förutom de som själva har varit med om det kan fatta hur det känns. Därför blev jag så glad när jag träffade den mannen, vi kunde prata hur lätt som helst med varandra fast jag inte har en aning om vem han är.

När vi hade pratat en stund och vi hade diskuterat hur man vänjer sig vid "en-benings"-livet och så, då sa han:

-Ja, det är ju faktiskt bara ett ben. Och så sa vi hejdå till varandra och lycka till.

Jag har faktisk bara träffat på en till "en-bening" här i Varberg och det var också på den affären, fast han är en "ingen-bening". Han sitter i rullstol och har två lårbensamputerade ben, jag stod framför honom i kassakön en gång och var så nära att vända mig om och säga "jag vet hur det känns" eller "jag saknar också ett ben" men jag bangade ur. Denna gången hade jag protesen på mig och gick utan kryckor, annars hade han ju fattat det. Men iallafall. Jag blev så sur på mig själv att jag fegade ur, så redan då lovade jag mig själv att nästa gång vi sågs skulle jag säga något sådant...så kanske han blir lika glad som jag blev. Men jag har inte träffat honom sedan dess, men nästa gång då ni! ;)

Ha det gött nu hör ni!

Tack för att ni vill lyssna på alla "en-benings"-tankar <3

What's up!?

Nu var det dags att skriva lite igen, känner att jag börjar få ork till att snacka om mitt förflutna igen.

Idag har jag tillbringat dagen med att måla, det var grymt skönt att få hamna i sin "målarbubbla" igen och stänga ute världen. Bland mina målargrejer hittade jag denna dikten som jag har skrivit ner på en tavla, men sedan målade jag över det med svart färg för att jag tyckte det blev fult. Trots att det var flera år sedan jag skrev dikten minns jag hur jag kände mig.

" Just like wars cant be going on forever, I couldn't keep fight for my leg.

Just like the soldat has good and bad memories from the war, I've got my good and bad memories too.

Just like he saw horrible things I saw horrible things too.

My war can, as you can see, be identified with a real war.

Just like every war has to end sometimes there had to be an end to my war too.

I put an end to a war that had been going on for 4 years of my life.

I will remember the day of my decision like the end of a good and horrible story.

I made my choice and I am happy about it.

Just like everyone breath out after the war is over, I now breath out too.

But there was also som healing to be made  and that's the place I'm in now.

After the war. "

Tjenixen! Syns snart <3

Hej vänner! Long time no see.

Denna förmiddagen har jag tillbringat genom att se ett program på SVT-play som heter Sarah och Syleme. Det handlar om Sarah som drabbas av Ewings sarkom, en skelettcancer, och jag vill verkligen rekomendera er att se den!!!

Hon har haft sina cellgiftsbehandlingar på Drottning Silvias och sin operation på Shalgrenska, precis som jag. Så hon bodde på de rum som jag också har bott på, haft samma sjuksköterskor, narkosläkare, läkare, operationssköterskor och samma syskonstödjare. Så jag kände ju igen allt och har träffat läkaren som operarade henne, Sigge, flera gånger och genom att jag såg detta blev min cancertid mer verklig. Det kändes nästan som att jag såg mig själv...en sak som gjorde att jag kände sambandet var hennes slutkommentar: " Jag tror att nåt av det bästa som har hänt mig är att jag fick cancer. Och det är också nåt av det värsta"- och det är exakt så jag känner!

I programmet träffar Sarah en annan tjej, Viktoria, och hon träffade jag också när jag låg inne. Jag och Sarah gick precis om varandra på avdelningarna, för vi träffades aldrig.

Om ni är intresserade så är den tillgänglig till den 8 januari , så satsa ni kommer inte att ångra er!!!

Kramar Evelina <3